Till det heliga landet.

Norrbottens Kuriren, Kyrkans Tidning, december 2009, januari 2010
1. Gud som haver barnen kär…

Heliga landet, världens största konflikthärd, världsreligionernas vagga, Israeloch Palestina. Dit reste vi, tjugo internationella ombud från Lule stift. Kyrkspiror och minareter pekar mot himlen, synagogorna är svårareatturskilja bland byggnaderna i grovt huggen sten. Vackert, men muren… Muren eller säkerhetsbarriären som Israelerna säger är sjuttionio mil lång. Vissa sträckor består av åtta meter höga block. På avstånd liknar den en orm som smälter sitt byte i solen. Enligt internationella domstolen i Haag är den olaglig. Åttiofem procent slingrar sig över palestinsk mark, kring vattenkällor och över olivlundar. Den delar och utsätter palestinska befolkningen för systematisk diskriminering. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, årsbarn med staten Israel gråter. Det lär Jesus också gjort på sin tid. Check-point där man får passerar om alla tillstånd finns, likar slakthusfållor. Stället framkallar sorgliga barndomsminnen om smålammen och kalvarna som samlades och kördes iväg på höstarna. Och vid Rakels grav i Betlehem stressas medmänniskor. Dagligen. Många övernattar vid muren för hinna i tid till arbetet. De köar vid vändkorsen i de gallerförsedda fållorna mot metalldetektorer och fingeravtrycksregistrering. Israeliska soldater skriker i megafoner: Rappa på! Andra dagar är övergången stängd och soldaterna sover i sina burar. Den humanitära kön till förlossning och sjukvård är lika oberäknelig. Ovissheten i systemet är total. Vi träffar Leif Dahlin från Göteborg som avslutar sin tremånadersperiod som följeslagare i det ekumeniska följeslagarprogrammet SEAPPI. Leif har registrerat och rapporterat till FN och Röda korset, funnits till hands som vittne i de konfliktfyllda situationer som dagligen uppstår. Huvuduppgiften är att som tredje part i ljus väst med emblem på ryggen inge en skyddande och våldsdämpande effekt. I höst var det tjugo år sedan Berlinmuren föll. Som ormen biter sig murar till slut i svansen. Men ändå; Gud som haver barnen kär, se till det som pågår i det heliga landet.

2. Två som delar utrymme.

Det krigiska landet vore rätt benämning, sa en föredragshållare med en suck. Undrar hur många suckar som fällts av de äldre kvinnorna i svart som varje fredag i tjugo års tid protesterat med skyltar i form av svartmålade händer: Stoppa ockupationen, står det i vit text på olika språk. Att vi eller palestinierna står i gatukorsningen må vara, men de egna. Förbipasserande vevar ner bilrutorna och hytter med nävarna. Träden doftar på olivberget. Vi plockar oliver vid Augusta Victoriasjukhuset. En del kvistar trilskas och vill inte släppa skörden. Vad händer när människor tvingas leva i ett apartheidliknande system, grunnar jag på när det mesta börjar förvandla sig till svårtolkade symboler. Det är hoppingivande att se projekt som drivs med kulturella förtecken, som ”Sumud House”, där kristna och muslimska kvinnorna berättar… Äldre kvinnor uppmuntras att berätta om livet förr, ge minnesnycklar till de unga.
Även vardagslivet i skuggan av muren formuleras och dokumenteras. En kväll deltar vi i ”Parents Circle”. Två män sätter sig sida vid sida; den yngre i ljus kostym, den äldre mörkklädd. De kallar varandra bröder och börjar berätta om sina liv åtskilda av muren, ändå förenade i förlust och sorg. En far och en dotter, fadern skjuten under utegångsförbud, dottern dödad av en själmordsbombare. Vi har samma blod. Vi bryter dödandet genom att tala, säger de. De besöker israeliska och palestinska klasser som aldrig träffat eller pratat med ”den andre”. Mötena är känsloladdade. Vissa skolor vägrar ta emot besöken. Har vi berört en enda elev i varje klass är vi nöjda. Då är muren i en ung människas huvud på väg att rasera, säger de och vi undrar: Vad vill ni att vi skall berätta om och ta med oss till Sverige. Be stadsministern säga något nu när ni är ordförandeland i EU. Sverige måste inte vara pro- Israeler eller Palestina. Bara vara för fred. Det räcker. Be omvärlden se oss som människor, tillägger palestiniern som är tvungen att skynda hem innan check-point stänger. När jag stänger hotellfönstret tittar jag efter stjärnor, två som delar utrymme nära varandra på natthimlen.

Tillbaka till publicerade texter

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *