Linné, håpen och VVD.

Norrbottens Kuriren, juli 2007

”Om morgonen kommo vi med håpen till Storbacken” skrev Carl Linnæus i resedagboken från sin Lapplandsresa på väg upp mot Jokkmokk och de hägrande fjällen. I år uppmärksammas blomsterkonungen i många sammanhang. Linnés fotspår har attraktionskraft runt om i Sverige. Undrar hur det stod till med hoppet rent praktiskt och även mer mentalt på Linnés tid. Anlända med håp är någonting helt annat än att gasa väg 97 norrut i hyrbil från Kallax Airport i Luleå. Men hoppet är ändå nästan detsamma. Vare sej fötterna förflyttar sig mot marken från en statsjeeps innandöme eller från skrovet i en tjärdoftande träbåt så krävs ungefär samma typ av skutt. Carl Linnæus som var intresserad av marken och växtlighet och allt annat nytt han stötte på kollade kanske av strandvegetationen lite extra i Storbacken innan han traskade vidare, Storbacken var en av anhalterna mellan forsarna i Luleälven. Vad nutida urhoppare av stadsjeepar har för intressen och extra koll på är inte lätt att veta. Carl skulle säkert förhöra sig och ha papper och stift i beredskap för att dokumentera. Själv satt jag för några dagar sedan med papper och penna i en liten lund som kallas ”Tussilagolunden” och lyssnade på vårbäckens porl. Några hundra meter ovanför ligger Porsidammen nerkilad i älvsfåran som en skokartong. Storbacken intet ont anande finns kvar vid älvstranden, men nu utan håpar. Vattenfall har avsatt värnområden i älvdalen där växter och djur kan känna sej extra skyddade. VVO står det på träpålarna som signalerar myndigt åtagande. Lunden är en overklig oas, hoppfull mitt i de mot motstridiga. Hopp är lika med grundad tro på (och önskan om) gynnsam utveckling, hittar jag i en ordbok när jag funderat tillräckligt länge över hoppordets betydelse. Det kunde lika gärna stå: Hopp = allt. Eller inget. I alla fall skulle jag svara det om Carl kom gående förbi och frågade närgångna frågor där jag sitter och försöker teckna hopslagna tussilagon. Någon kan ha berättat för Carl Linné om Vattenfalls omsorg om naturen. Nyfikenheten skulle locka honom på en avstickare till sörsidan älven för att besöka fågeltornet och den vackra lunden. Han skulle slå sig ner på träbänken och lätta ränseln. Vi skulle diskutera minnet av älven och forsens brus och vara eniga om att betongdammen är en ganska bra symbol för konsumismens välfärdshopp: Shoppa ännu mera miljonärerna blir flera. Och sedan skulle vi automatiskt komma in på människan. Vem värnar människan. Vem ordnar med pålarna som visar att här finns området där ingen exploaterar människan. VVD. Vi värnar dig. Efter många funderingar, till och med Strindberg har ju grubblat och tyckt synd om människan, skulle vi tvingas fråga oss om igen: Vem i hela friden skulle det vara. Carl och jag skulle måsta lämna frågan obesvarad och öppen som det heter. Carl skulle önska lycka till med tecknandet och dra vidare på sin upptäcktsfärd norrut. Och jag skulle hoppas på solen som gör att alla hundra tussilagoblommorna slår ut i värnområdet.


Tillbaka till publicerade texter

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *