Jokkmokk – Peru, tur och retur.

Norrbottens Kuriren, december 1997 januari 1998

Vi reser i Peru, en grupp på tjugotvå personer, elever och lärare från Jokkmokks skolor. Elever från högstadiet och gymnasiet, och jag; med blyertspennor, akvarellfärger, penslar och små skissblock i lagom fickformat. Tre veckor skall vi resa runt på studiebesök i skolor, daghem, fängelser, och barnhem.

I huvudstaden Lima bor sju miljoner människor. Nästan lika många som hos oss i hela Sverige. I Jokkmokks kommun är vi sex tusen innevånare. Jag tuggar på pennskaften och ser ut över myllret av människor utan början eller slut. Det tutas och vinkas, människorna färdas fram och tillbaka med sina matkassar, sin frukt och potatis. Gatuförsäljarna och skoputsarna annonserar ut sina varor. Bland bilköerna vid trafikljusen springer barnen som putsar bilfönstren i väntan på grönt ljus. De gör ett hastigt korstecken över bröstet när trafiken bromsar in, och kilar sedan ut bland de osande bilarna. Med sin putssvamp och rakel rengör de bilfönstren snabbt och effektivt.

Luften är inte till för att andas i Lima. Den är tänkt för trafiken och alla ljuden. Den är tänkt för det torra dammet och de lätta vibrationer som alla människorna ger ifrån sej av bara ofri vilja. En dimma av avgaser, som ett kompakt lock, ligger över staden. Det gör att ljuden studsar runt, dofterna hålls kvar. Ingenstans finns utrymmen och gömställen. Hur blir det då drömmarna? Förhoppningar om bättre liv och lycka?

Gatubarnen

I Lima finns tvåtusen gatubarn. Barn som lever utan sina föräldrar och andra anhöriga. Barn som är tvungna att sova på gatorna eller ute i parkerna. Barn som är tvungna att tigga och stjäla för att skaffa sej mat. De kalls för pirayas, och fruktas av många. Poliserna jagar ständigt bort barnen från stadens centrala platser.

Vi besöker gatubarnen på barnhemmet Generación. En verksamhet som stöds av Rädda Barnen. I huset bor nittio barn. Små smutsiga fötter kilar runt, händer famlar. Inne på gården av grå cement dånar popmusiken ur en bandspelare. Några pojkar spelar basket. Det luktar smuts, trots kvasten som hela tiden rasslar över cementgården. De aidssjuka småbarnen har variga ögon och hänger tungt med huvudena. Barnen sopar och försöker hålla sin trygghet så ren som möjligt. Några flickor tvättar kläder inne på gården. Andra flätar färggranna armband, rycker i ärmlinningarna på oss och knyter fast det ena bandet efter det andra. Anja och Maria filmar, fäster fast det mest skrämmande obegripliga: Hur kan någon överge sina barn så totalt? Överallt barnen och de mörka ögonen. Som kantstötta smutsiga pärlor finns de hela tiden runt omkring oss ivrigt pratande och iakttagande. Jag ställs inför en tvär vägg av klaraste verklighet, kan inte gömma mej någonstans.

Bildens språk

Pennan och skissblocket blir mitt försök till kommunikation. Snart har små koncentrerade tecknare fyllt den ena sidan efter den andra i mitt skissblock med drömmarnas landskap: Husen, träden, solen, bergen, blommorna… Det suddas och trycks hårt med blyertsen, det vita papperet blir fläckigt av ivriga små skitiga fingrar. Barnen tecknar samma fina landskap som alla andra barn runt om i världen. Här är träden höga palmer, bergen stora och taggiga, husen har blommor i rabatterna och längst upp på varje teckning lyser solen. Precis som Povel Ramel sjunger: ”Överallt-ihopa lyser Moder Sol inte sant?” Och är det något som är riktigt sant, är det just solen i Sydamerika. Den lyser ständigt ikapp med alla vänliga vackra människor. Gatubarnen på Generación har sin sol i ständig beredskap. Den är den enda som är gratis att ge och ta. Solen och kärleken.

Mot Arequipa

Efter en vecka i Lima fortsätter vi men en modern långfärdsbuss söderut efter Perus kustremsa. Bussen kränger som ett gammalt segelfartyg utefter Pan American Highway. Stilla Havet slicka rytmiskt den ljusa strandremsan med sitt blågröna vatten. Vårt resmål nu är Arequipa; den vita staden som ligger omgärdad av tre slumrande vulkaner. Där i utkanten, startade eleverna för några år sedan ett daghemsbygge. Området heter Characato och ligger på en torr sluttning.

Här bor några av Perus allra fattigaste befolkningsgrupper, indianerna. Husen är murade av tegelsten ; små fyrkantiga och innehåller det enda rummet, där allting pågår och är. Byns småbarn tar emot oss, sjunger och viftar med urblekta svenska flaggor. Eleverna delar ut mjukisdjur och kläder. Småbarnen håller sedan resten av dagen ICA Rajdens plastkassar från Jokkmokk i ett krampaktigt grepp. Släpper taget någon minut för att hala upp leksaken och titta och jämföra. Daghemsbygget har tagit form. Här är planerat en läkarstation med barn- och mödravård, tandläkarmottagning och samlingslokaler för byns befolkning. Nu fattas fönster och dörrar, innan byggnaden är klar att tas i bruk. Föreningen hemma i Jokkmokk måste arbeta vidare.

Alltid flickorna

På barnhemmet för flickor visar de vänliga nunnorna oss runt i salarna. Här bor flickor som blivit lämnade av sina föräldrar. Endel har blivit svårt misshandlade och våldtagna. Alla har de blivit svikna av vuxna, utelämnade att klara sej själva. Endel av flickorna är i precis samma ålder som Jokkmokkseleverna. Mötet blir alldeles för svårt. Vi gråter i solskenet utanför barnhemmet, och vet inte riktigt vart man skall ta vägen med en sådan djup insikt. Flickorna, alltid flickorna som blir dubbelt drabbade överallt i världen, samma faktum. Det är vi. Den eftermiddagen blir väldigt tyst och stilla i det pulserande varma Arequipa.

Uttröttad på kvällen hinner jag ändå upptäcka månen ovanför de slumrande vulkanerna. Den har sprättat iväg som en tunn bortklippt nagelskärva ut i världsrymden. Ligger och guppar lugnt och tryggt som de gula vassbåtarna uppe på Titicacasjön. Kan månen visa evig bärighet för alla sina betraktare runt om på jorden, måste det vara en signal; ett tecken på att mörker och djup aldrig kan ta över och sänka det ljusa, trots den mörkaste svärta.

Tillbaka till publicerade texter

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *